lördag

Du kanske inte gillar kärlekshistorier, viskar jag.
Det kanske jag visst gör, säger du med en aning spänning i rösten. Berätta så vet vi båda två.
Och när rummet fyllts med så pass mycket kärlek att väggarna faller ihop, då förstår vi, att vi är lika stora obotligt, fåniga romantiker båda två.

onsdag

Telefonen ringer. Det är inte du, det är det enda samtalet mina läppar skulle röra sig för. Det är ett till samtal som påpekar att faktiskt, faktiskt så har du inte svarat på tre dagar och snart kommer en vecka ha gått och jag vill prata med dig för hur mår du egentligen? Men det är inte du, det är någon annan, något så obetydligt som en annan röst.

Huvudvärk. Inte en sådan där tickande bomb vid tinningen, utan den där ilande väntan på ingenting. För när du omfamnade mig med fingertopparna lätt mot min ryggrad, då flög jag iväg. Och ditt leende, det var troligtvis riktig lycka. Eller var jag blind nog att tro det? Och att jag liksom vill ha en kram till, kallas det girighet eller ivrighet? Jag kanske borde stanna här. Stopp.

tisdag 0,2

Följ min blogg med bloglovin

tisdag

Lever du? Jag vet inte om jag kan andas längre.

Mellan fingertoppar och värme finns du, och när du håller mig i handen sådär hårt att min tungspets ryser, finner jag inga ord. Din halsduk har halkat ner på axeln, den hänger där i mörkret mellan oss.

En randig blå och beige, på vinden hade den legat. I en brun, fyrkantig kartong som du hastigt hade packat ned för så längesedan att du inte minns det själv. Möjligtvis en kartong som du borde ha packat upp när du flyttade hit, en kvarglömd, dammig version av ditt suddiga jag.

Farfars gamla, hade du sagt, men jag hade bara tittat på dina läppar. Tänkt på hur de rör sig bakom mitt öra, sådär vibrerande lätt att jag måste blunda för att inte skaka sönder.