onsdag

Telefonen ringer. Det är inte du, det är det enda samtalet mina läppar skulle röra sig för. Det är ett till samtal som påpekar att faktiskt, faktiskt så har du inte svarat på tre dagar och snart kommer en vecka ha gått och jag vill prata med dig för hur mår du egentligen? Men det är inte du, det är någon annan, något så obetydligt som en annan röst.

Huvudvärk. Inte en sådan där tickande bomb vid tinningen, utan den där ilande väntan på ingenting. För när du omfamnade mig med fingertopparna lätt mot min ryggrad, då flög jag iväg. Och ditt leende, det var troligtvis riktig lycka. Eller var jag blind nog att tro det? Och att jag liksom vill ha en kram till, kallas det girighet eller ivrighet? Jag kanske borde stanna här. Stopp.