tisdag

Lever du? Jag vet inte om jag kan andas längre.

Mellan fingertoppar och värme finns du, och när du håller mig i handen sådär hårt att min tungspets ryser, finner jag inga ord. Din halsduk har halkat ner på axeln, den hänger där i mörkret mellan oss.

En randig blå och beige, på vinden hade den legat. I en brun, fyrkantig kartong som du hastigt hade packat ned för så längesedan att du inte minns det själv. Möjligtvis en kartong som du borde ha packat upp när du flyttade hit, en kvarglömd, dammig version av ditt suddiga jag.

Farfars gamla, hade du sagt, men jag hade bara tittat på dina läppar. Tänkt på hur de rör sig bakom mitt öra, sådär vibrerande lätt att jag måste blunda för att inte skaka sönder.